Det står en man uti regnet
Där står en man uti regnet.
Hans kappa är grå och svart,
han står som en stolpe på gatan
och stirrar; men inget vet vart.
Hans ögon förflyttar sig sällan
men munter och nöjd är hans min.
Jag tänker; han dagdrömmer säkert
och dröm som är rofull och fin.
Jag tror han är vidspridd i tanken,
så spridd liksom fallande snö.
Kanhända han brinner av visdom
om allt som här leva och dö.
Ibland kan jag tycka mig märka
när hans leende delas i två;
han viskar små formler i vinden
och regnet slår hårdare då.
En gång jag såg honom gråta
det var dagen då regnet försvann.
Solskenet sken på hans kinder
där de gnistrande tårarna rann.
Då gick jag till honom och gjorde
så att regnet fick falla igen
och då brann sedan leendet åter
på min tyste och tankspridde vän.
Och om ni nu undrar; "Var är han?",
kan jag få er att tänka ett tag.
För mannen som står där på gatan,
det är ingen mindre än Jag.
Text: Joakim Svensson